LASSE WILLÉN

•12 juni, 2016 • Kommentera

FARVÄL TILL EN VÄN OCH JOURNALISTKOLLEGA

 

Beskedet om Lasses bortgång nådde mig i hörsnäckan under programreprisen söndag morgon. Plötsligt var en journalistkollega borta, som kanske längre än någon annan funnits med mig, från diskussioner om kärnkraft och politik i Arbetets gamla redaktionslokaler (f d Ny Tids) vid Järntorget i Göteborg på 70-talet, till senare hastiga möten på Bokmässan i samma stad.

 

Däremellan lockade han mig till flera reportage i SR:s dåvarande Miljömagasinet och blev den förste att lära mig radio, alltid vänligt, tåligt,

kamratligt och kollegialt.

 

I ett längre reportage, om marknadskrafter och politik och miljö (om jag minns rätt), hade jag en sensommarkväll, för en ljudillustration, stuckit ut micken genom dörren till huset i Bergsjödalsviken vid Mjörn och med den egna apparaten bandat den väsande och hoande familjen kattuggla i lärkträdet utanför.

 

Lasse fick bandet (redigerat på SR i Gbg) och tyckte det var OK:

 

– Men du, fåglarna tar vi hand om själva, här i Växjö…

(Till saken hörde att det inte gick att klippa mellan ugglor och intervjuades röster.)

 

Efter reportageresor på 80-talet i Brasilien och Argentina kom jag hem med en charango, det tiosträngade andiska folkinstrumentet som då byggdes på ett bältdjur.

 

Lasse! Hur strängar och stämmer man? Strängarna har ju olika dimensioner?

 

Efter några dagar skickade Lasse en utmärkt manual, troligen inköpt på plats i La Paz, och info om millimeterdiametern på varje fisklina som behövs.

 

Det ornitologiska intresset har jag burit med mig så länge jag kan minnas och jag har alltid, i mån av tillfälle och tid, speglat mina iakttagelser mot Lasses via radion.

 

Fiskgjusen som glider över Mjörn, skatorna som nu flyger kring i trädkronorna runt huset, nästan som familjemedlemmar.

 

Lasse fortsätter att vara med.

 

Jan Halldin

IMG_6653

Annonser

MUSIK OCH JOURNALISTIK!

•14 oktober, 2015 • Kommentera

MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD

 

– ett utrikesjournalistiskt collage om människoöden i Ukraina, Argentina, Sydafrika, Indonesien och Palestina.

 

Text: Jan Halldin

Musik: Sten Löfman

 

Tätt, intimt och tankeväckande där musiken fördjupar upplevelsen. Ca 60 minuter.

Intresserad? Kontaktinformation i slutet.

 

FEM MÄNNISKOR

Zagornaja Olga Jakoblevna. Bröt upp från tvångsevakueringen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl i april 1986. Tog sig illegalt tillbaka till det lilla huset i förbjudna zonen, och bor nu ensam i den vildvuxna skogen.

Hajfiskaren Nasrudin på Sumatra. Minns ropen utanför moskén då tsunamin förde bort hustrun och två barn som var utanför och sålde musslor. Kliver bland spik, glas och skärvor i ett liv som han långsamt försöker bygga upp igen.

Argentinska gerillakrigaren Amanda Peralta. Flydde med kamraters hjälp genom en söndersprängd vägg i polishuset i Buenos Aires. Tog senare avstånd från militariserad befrielsekamp i sin doktorsavhandling vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

ANC-ledaren Kipha Nyawosa i Shobashobane. Förutsåg sin kommande död i den väpnade konflikten mellan ANC och Inkatha i KwaZulu/Natal långt efter det demokratiska valet 1994 och installeringen av Nelson Mandela som president.

Palestinska musikern Kristina Starrichis sjunger (inspelad på plats av Jan) en sång om längtan och kärlek efter ett liv utan ockupation, efter framträdande med sydafrikaner och palestinier i den anglikanska kyrkan i Jerusalem. Sten vidareutvecklar hennes sång i en stämningsfull improvisation.

EFTER FÖRESTÄLLNINGEN I CHRISTINE KYRKA I ALINGÅS DEN 9 MARS 2016:

Vilket överraskande positivt bemötande vi fick efter vår föreställning MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD i Christinae kyrka i Alingsås!

Visst var det lite gripande – i alla fall för mig – att få några varma kramar av vänner och forna arbetskamrater som jag kanske inte sett på tiotals år.

Jag fick intrycket att (inbillar mig att) de positiva reaktionerna huvudsakligen hade fokus på själva föreställningen, på texten och musiken. Det verkade så. TACK TACK!

Bifogar nedan några kommentarer som flöt in, samtidigt som de visdomsord, som min pappa posttjänstemannen då och då upprepade, varnande ringer i mina öron; ”högmod går före fall”.

 

KOMMENTARER EFTER CHRISTINAE

”-Vad fint det var! EN sådan fin balans mellan tal och musik. Stort tack!!! ”

“Jag tycker du formulerar dig så att man tror sig se allt framför sig. Jag kan nästan nu framkalla stämningen från det radioaktiva området eller den lilla fiskebyn i Indonesien. Jag ser det fastän jag aldrig varit med.”

”Häftigt! Och ändå är det liksom inte snyftigt utan en beskrivning som gör att man blir berörd men inte sentimental. Sten Löfman spelar fantastiskt.”

“Som sagt, det blev en mycket fin och tänkvärd kväll i Christinae kyrka. Stort tack och lycka till i fortsättningen med ert program.”

 

———–

Veckan efteråt hade vi en föreställning i Göteborg för ett slutet sällskap med lärare. Till er som frågade om det kommer fler tillfällen – lovar hålla er underrättade!

En första föreställning genomfördes i Tuve bibliotek i april 2015.

jan@halldinreportage.se

www.halldinreportage.wordpress.com

0706 518 640

sten@lofman.net

http://www.stenlofman.se

0702 53 69 99

Vår affisch är utformad av konstnären Derek Garubo!

FINAL FILE JAN

TYSTNADEN EFTER NELSON MANDELA

•6 december, 2013 • Kommentera

Tystnaden efter Mandelas bortgång torsdagen den 5 december 2013 är kompakt – ja, skrämmande, trots alla ord.

Det finns ingen internationell ledare med den utstrålning och trovärdighet som Mandela skapade omkring sig.

Under många års resor i Sydafrika sedan början av 1980-talet har jag skrivit och gjort radioreportage om det politiska dramat i landet, från apartheidregimens allt brutalare förtryck mot den svarta majoriteten till de första tio åren av demokrati.

Läs gärna mina tillbakablickablickande texter och reportage om Mandelas liv; visionären, statsmannen, försonaren, hans egen berättelse om det dammiga arbetet i Robben Islands kalkstensbrott, vägen till presidentposten, kantad av motsättningar och våld, de fyra kvinnorna i hans liv, befrielsekampens kultur och reportaget från ANC:s partikongress i Mafikeng i december 1997, om tumultet och hyllningarna då den åldrande Nelson Mandela lämnade över partiledarskapet till Thabo Mbeki.

MANDELA – DEN KNUTNA NÄVEN, VISIONÄREN, FÖRSONAREN, DEMOKRATEN

•6 december, 2013 • Kommentera

En hel värld sörjer Nelson Mandela – visionären, statsmannen, försonaren, demokraten, men också den politiska knutna näven, den vita diktaturens mest kände politiske fånge under Sydafrikas årtionden av apartheid.

Den 95-årige Nelson Rolihlahla Mandelas liv speglade Sydafrikas dramatiska nutidshistoria mer än något annat människoöde. 
Den reslige mannen med den milda rösten blev en ikon och symbol för det godas seger över den sista västeuropeiska rasistiska kolonialismen i Afrika.

Ett militärt och ekonomiskt rustat ledarskikt inom den vita minoriten på fem miljoner förtryckte en majoritet på över 35 miljoner svarta, i en maktkamp som Nelson Mandela och befrielseorganisationen ANC vann.

Nelson Mandela föddes i den lilla byn Mvezo i Qunu nära Umtata i Transkei den 18 juli 1918. Fadern hette Hendry Mphakanyswa Gadla, modern Nosekeni Fanny, båda med rötter i olika  hövdingasläkten.

”BRÅKSTAKEN”

Fadern gav Nelson tillnamnet Rolihlahla, vilket är xhosa och betyder ”Bryta av grenen på ett träd”, eller, fritt översatt ”bråkstaken”.

Mandelas syster Nobandla berättar (i Fatima Meers Mandela-biografi En  hoppets symbol):  – Vi levde med vår mor i hennes tre rundhyddor. Det var jag, mina två  äldre systrar och Buti, som vi kallade Nelson. Vår mor hade byggt hyddorna själv med hjälp av män i vår släkt, som täckte taket åt henne. Vi använde en  hydda till matlagning, en för att sova i och en som magasin för spannmål och  andra livsmedel.

– Det fanns inga möbler i vårt hus, det vill säga inga europeiska  möbler. Vi sov på mattor, utan kuddar, lutade våra huvuden mot armbågarna. Vår  mors spis var ett hål i marken, över vilket hon hade satt ett galler.

Efter faders död flyttades tioårige Buti till släktingar i Mqekezweni,  på vägen mellan Umtata och Engcobo. Det var en gång en livlig huvudort i  Thembuområdet, mötesplats för hövdingar och ledare från omgivande distrikt, ett ställe som med åren övergick till att bli en liten fattig by med  arbetslösa, i ett av många svarta ”’hemländer”´dit hundratusentals tvångsförflyttades.

TRANSKEI

I ett brev till en vän 1985 minns Mandela ungdomsåren i Mqekezweni: 
– Jag har de mest behagliga minnen av och drömmar om min barndoms Transkei, där jag jagade, lekte, stal majskolvar och lärde mig passa upp. Det är en värld som inte finns längre.

22 år gammal kom Mandela till Johannesburg och Sophiatown, i en tid då tiotusentals människor  lämnade de afrikanska reservaten och strömmade in till stan för att söka jobb.

Här träffade Mandela Walter Sisulu, som hjälpte honom att få praktikplats hos en advokat. Juridikstudierna gick utmärkt. 1942 tog han en fil kand.

Med Sisulu kom också politiken in i Mandelas liv. Han mötte en lång rad människor som var knutna till den sydafrikanska frihetskampen; Ruth First, Joe Slovo, Ismail och Fatima Meer, Bram Fischer, Oliver Tambo, och många  andra. Mandela gifte sig med Sisulus kusin Evelyn, och de fick två  barn, Thembu och Makgathos.

Regimens rättegångar mot honom och andra politiska motståndare avlöste varandra under hela 1950-talet, i en tid av ohörsamhetskampanjer, strejker, bojkotter, passbränning, demonstrationer, fackligt organiserande och underjordisk politisk aktivitet.

VÄPNAD MOTSTÅNDSKAMP

ANC (och den panafrikanistiska kongressen PAC) försökte hålla fast vid icke-våldet i befrielsekampen. 
Men efter  Sharpville-massakern den 21 mars l960, då 69 människor sköts ihjäl av polisen som kulmen på en PAC-kampanj mot passlagarna, infördes undantagstillstånd. Regimens förtryck blev allt brutalare. En intensiv debatt fördes inom anti-apartheidrörelserna;  fortsatt icke-våld eller väpnad kamp?

Under den här perioden var Mandela nästan ständigt bannlyst på grund av sin politiska aktivitet. Efter Sharpeville greps han för första gången, släpptes, men förblev bannlyst med restriktioner att röra sig fritt.

Den 8 april 1960 förbjöds ANC och PAC. Många aktiva gick under jorden eller i exil. 
I maj 1961 började Mandela arbeta underjordiskt, blev expert på förklädnader, kallades ”Svarta nejlikan”’, och bodde i största hemlighet hos pålitliga vänner, ständigt i rörelse.

Han inrättade ett gömställe på en gård i Rivonia, en förort till Johannesburg, där han ostörd kunde träffa sin familj. 
Den vita diktaturens förtryck hårdnade och Mandela kom fram till ett vägskäl i sin inställning till befrielsekampen. 
Trots ANC-ledaren och fredspristagaren Albert Luthulis motstånd blev Mandela en av initiativtagarna till Umkhonto we Zizwe, MK, ANC:s militära gren, som bildades i november 1961.

För att övertyga sina skeptiska kamrater tog han till ett gammalt afrikanskt talesätt: 
– Anfallen från de vilda djuren kan man inte avvärja med bara händerna, skrev han i sin biografi Den långa vägen till frihet.

Och under Rivoniarättegången 1964 – vilken ledde till de många livstidsdomarna för ANC:s ledarskikt – förklarade Mandela:

– I början av 1961 kom jag och några kollegor till slutsatsen, att eftersom våld var oundvikligt i det här landet, så skulle det vara orealistiskt och felaktigt av afrikanska ledare att fortsätta predika fred och ickevåld, i en tid när regeringen bemötte våra fredliga demonstrationer med våldsmedel.

De första hemmagjorda bomberna detonerade på morgonen den 16 december, på elverk och regeringskontor i Johannesburg, Port Elizabeth och Durban.

Dagen ansågs vara väl vald, eftersom det var då som många vita firade boernas seger över den store zululedaren Dingane i slaget vid Blood River 1838.

FREDSPRISET TILL LUTHULI

Ändå var dagen ”något förarglig”, medgav Mandela senare – den inföll bara veckan efter att ANC-ordföranden Albert Luthuli, som hela tiden var emot väpnat  motstånd, tagit emot Nobels fredspris i Oslo.

På eftermiddagen den 5 augusti 1962 lämnade Mandela i bil en hemlig mötesplats i Natal för att köra till Johannesburg, han bakom ratten i vit chaufförsuniform, hans medarbetare i baksätet. Tre mil nordväst om Pietermaritzburg stoppas de av en bil full med vita män.

Mandela hann smussla in sin revolver och anteckningsbok i stoppningen mellan sätena, innan en polisofficerar kommer fram:

– Okey, ni är Nelson Mandela och det där är Cecil Williams och ni är arresterade! 
Någon hade angivit honom. Vem har aldrig avslöjats. 
Enligt ett vittnesmål i amerikanska tidningen Atlanta Journal-Constitution i juni 1990 var det tips från välunderrättad CIA-personal vid USA:s ambassad i Pretoria som ledde till gripandet.

I en rättegång samma månad dömdes Nelson Mandela till tre års fängelse för uppvigling, och två år för att ha lämnat landet utan pass. Han fördes till Robben Island för att krossa sten till grus.

Så kom polisens razzia den 11 juli 1963 mot gömstället i Rivonia. MK:s hela ledarskikt greps och ställdes inför rätta, anklagade för sabotage och för att söka störta staten med våld.

Som huvudanklagad fördes Mandela från Robben Island till domstolen i Justitiepalatset i Pretoria. ”Rivonia-rättegången”  – formellt ”Staten mot Mandela och övriga” – inleddes den 9 oktober 1963.

AMANDLA!

Den 12 juni 1964 föll livstidsdomarna. ANC-ledarna påbörjade resan till Robben Island. 
Mandela minns i sin biografi färden i fångbussen och folkmassans rop, Amandla!, och ”de långsamma sköna rytmerna i Nkosi Sikelel´ iAfrika”:

– Vi sträckte ut våra knutna nävar i ANC-hälsningen genom fönstergallret utan att veta om att massan kunde se oss, men vi hoppades det.

Söndagen den 11 februari 1990, efter 27 år som politisk fånge, vandrade den grånade Nelson Mandela tillsammans med dåvarande hustrun Winnie ut ur Victor Versterfängelset i Kapstaden, där han hade tillbringat de sista fängelsåren.

Och då hade han, tillsammans med sina livstidsdömda kamrater på Robben Island, med hjälp av Franz Kafka, lärt sig tålamodets svåra konst.

-Minuter och timmar i cellen var oändliga och plågsamma – medan åren gick ganska smärtfritt.

MANDELA: “Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att saga om mig.”

•6 december, 2013 • Kommentera

Efter det första demokrativalet 1994 ville Nelson Mandela först inte bli president. Vid 75 års ålder ansåg han sig för gammal. Det var dags för någon yngre att ta  över, tyckte han.

Sålunda en smula motvilligt – den 10 maj 1994, strax före 76-årsdagen den 18 juli  – installerades Nelson Mandela som den Sydafrikanska republikens första demokratiskt valda statsöverhuvud och regeringschef.

Ceremonin under den klarblå himlen samlade ett av historiens största uppbåd av statsöverhuvuden och politiska ledare, kamraterna från fängelsetiden på Robben Island, representanter för sydafrikanska medborgarrättsorganisationer och kyrkor, folk från den internationella solidaritetsrörelsen och en lång rad kulturpersonligheter.

Men många räknar Nelson Mandelas maktövertagande i sydafrikansk politik från dagarna efter mordet på det sydafrikanska kommunistpartiet SACP:s generalsekreterare Chris Hani i april 1993, mitt under de känsliga demokratiförhandlingarna mellan ANC, den vita regimen och flera inblandade politiska partier och grupper.

Chris Hani var veteran i befrielsekampen. Han hade levt med ANC sedan han var  15 år, varit den väpnade grenen MK:s stabschef, blev SACP-sekreterare i december 1991, och betraktades av många gräsrötter – både i och utanför ANC – som nummer två, efter Mandela.

Mordet fick demokratiprocessen att frysa till till is. 
Den politiskt hårt trängde presidenten FW de Klerk kunde inget göra. Istället vädjade han till Mandela att lugna folket i ett etersänt tal för att undvika ett raskrig, vilket Mandela också gjorde.

På begravningen var stämningen så upphetsad att maningar om hämnd och våld, eller en oförsiktig rörelse, skulle kunna ha utlöst ett blodbad. Många väpnade grupper var på plats.

Men Mandelas magiska försoningskraft i talet under jordfästningen fick hetsporrarna att röra sig behärskat och hålla sorgetal i dämpad ton.

Först flera år senare avslöjades detaljer kring mordet. Den avgående vita regimen hade känt till komplottens omfattning, men struntat i varningen om att Hani skulle dödas. Motivet till mordet skulle vara att kommunisten Chris Hani, på grund av sitt starka politiska inflytande, måste ”elimineras” före det första demokratiska valet i april 1994.

Mandela var från början inställd på att gå försoningens väg. 
Han försökte i förhandlingarna alltid se något positivt hos sina politiska förtryckare, vare sig de hette John Vorster, PW Botha, FW de Klerk eller general  Constand Viljoen.

– Alla män, även de till synes mest hårdhjärtade, har en kärna av anständighet och om deras hjärta berörs, är de i stånd till förändring, menade Mandela.

Mandela går till historien som en av de mest aktade hjältarna i modern tid, vilket han naturligtvis aldrig själv kunde medge. Vid ett tillfälle sade han:

– Jag tror inte historien kommer att ha så mycket att säga om mig. 
Han protesterade mot den hjältedyrkan som växte upp kring hans person, ”jag är bara en vanlig man som blivit en ledare på grund av extra ordinära omständigheter”.

Men Mandela – som hedrades med hedersdoktorat och andra hederstitlar vid över 50 universitet och institutioner världen runt, däribland Nobels fredspris – upphörde aldrig att fascinera en hel värld, långt efter att ha lämnat det politiska livet.

I juni 2005, 86 år gammal, framträdde han i lilla norska Tromsö och höll ett tal som sändes över alla större globala tv-kanaler, ett inslag i det internationella stjärnpådrag till stöd för aidsoffren i världen som går under Mandelas fångnummer på Robben Island, ”46664”.

Nelson Mandela engagerade sig djupt i hiv/aidsproblematiken, inte bara för att miljoner människor runt om i världen utvecklade och dog i aids – särskilt på den afrikanska kontinenten –  utan också för att han förlorade sin siste son, Makgatho, i sjukdomen.

 

 

 

 

BEFRIELSEKAMPENS KULTUR

•6 december, 2013 • Kommentera

Kampen mot rasism, och för demokrati, skapade en speciell sydafrikansk motståndskultur, med en alltid närvarande Nelson Mandela, trots isoleringen som livstidsfånge.

Den juristutbildade boxaren och befrielseledaren Nelson Mandela var en centralgestalt, inte bara i det politiska livet, utan också i den politiserade kultur som ständigt bubblade under den vita diktaturens yta.

Hur många sånger, hur många dikter, hur många böcker har inte tillägnats Nelson Mandela? 
Mandela kom till Johannesburg och sjudande multietniska Sophiatown när han var 22 år. 
Stan var ett kulturellt centrum för dåtidens sydafrikanska intelligentia inom musik, litteratur, radikalt prästerskap, politik, med stimmiga jazzklubbar och unga gangstergäng som gjorde gatorna osäkra.

Här föddes också en ny politisk kultur, som formade den afrikanska nationalkongressen ANC. 
I leden fanns en ny politisk generation av högt utbildade socialdemokrater, kommunister och liberaler, många djupt religiösa, med lång erfarenhet av maktens terror och förföljelse.

Författare, konstnärer, musiker, kulturarbetare inom alla discipliner – och alla hudfärger – kastade sig in i striden mot förtryckarna.

Som ur en vred och glödande vulkan vällde en lavaström av protester upp mot den vita maktapparaten – med namn som Ezekiel Mphahlele, Alex La Guma, Breyten Breytenbach, Dennis Brutus, Mazisi Kunene, Don Mattera, James Matthews, Wally Serote, André Brink, J M Coetzee, Nadine Gordimer, Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), Miriam Makeba och Johnny Clegg.

Och ibland kunde de känna saknad efter ett normaltillstånd, där fritt skapandet kunde gå före skapandet inom befrielsekampens ramar, en längtan efter ett annat klimat än det som gällde under kampens fanor och fiendens ständiga förtryck.

Don Mattera tolkade det i Azanisk kärlekssång:

Ibland

behöver vi en andlig tillflyktsort

för att stilla det hav av missnöje

som mullrar under våra fötter  . . .

(Översättning Lisbeth Almér Larsson)

I ROBBEN ISLANDS KALKBROTT

•6 december, 2013 • Kommentera

ROBBEN ISLAND

“När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt dam”.

”På morgonen när vi kom fram hämtade vi våra korpar, skovlar, släggor och skottkärror i ett zinkskjul ovanför kalkbrottet. Sedan ställde vi upp oss längs bergsväggen, vanligen i grupper om tre eller fyra. Fångvaktare med automatvapen stod på upphöjda plattformar och iakttog oss. Mitt bland oss gick obeväpnade fångvaktare och pressade oss att arbeta hårdare. ”Gaan ann!Gaan aan” (Fortsätt! Fortsätt!) skrek de, som om vi hade varit oxar.

Klockan elva, när solen stod högt på himlen, började vi sloka. Så dags var jag redan genomvåt av svett. ”Nu drev fångvaktarna på ännu hårdare. ”Nee man! Kom aan! Kom aan!” (Ånej! Fortsätt! Fortsätt!) skrek de. Strax före klockan tolv, när vi skulle bryta för lunch, lastade vi kalkstenen i skottkärrorna och körde bort dem till lastbilen som körde iväg med stenen.

Klockan tolv ljöd en visselpipa och vi banade oss väg ned till botten av brottet. Vi satt på improviserade bänkar under ett enkelt zinkskjul som skyddade oss från solen. Fångvaktarna åt i ett större skjul med bord och sittbänkar. Till lunch fick vi kokta majskolvar som kördes ut i stora dunkar.

Vi arbetade till klockan fyra, då vi återigen kärrade kalkstenen till den väntande lastbilen. När dagen var slut var ansikten och kroppar täckta av en skorpa av vitt damm. Vi såg ut som spöken, utom där någon liten ström av svett hade sköljt bort kalken. När vi kom tillbaka till cellerna skrubbade vi av oss i det kalla vattnet som aldrig tycktes skölja bort dammet helt och hållet.”

 

Ur Den långa vägen till frihet, berättelsen om Nelson Mandelas liv