MUSIK OCH JOURNALISTIK!

MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD

 

– ett utrikesjournalistiskt collage om människoöden i Ukraina, Argentina, Sydafrika, Indonesien och Palestina.

 

Text: Jan Halldin

Musik: Sten Löfman

 

Tätt, intimt och tankeväckande där musiken fördjupar upplevelsen. Ca 60 minuter.

Intresserad? Kontaktinformation i slutet.

 

FEM MÄNNISKOR

Zagornaja Olga Jakoblevna. Bröt upp från tvångsevakueringen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl i april 1986. Tog sig illegalt tillbaka till det lilla huset i förbjudna zonen, och bor nu ensam i den vildvuxna skogen.

Hajfiskaren Nasrudin på Sumatra. Minns ropen utanför moskén då tsunamin förde bort hustrun och två barn som var utanför och sålde musslor. Kliver bland spik, glas och skärvor i ett liv som han långsamt försöker bygga upp igen.

Argentinska gerillakrigaren Amanda Peralta. Flydde med kamraters hjälp genom en söndersprängd vägg i polishuset i Buenos Aires. Tog senare avstånd från militariserad befrielsekamp i sin doktorsavhandling vid institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

ANC-ledaren Kipha Nyawosa i Shobashobane. Förutsåg sin kommande död i den väpnade konflikten mellan ANC och Inkatha i KwaZulu/Natal långt efter det demokratiska valet 1994 och installeringen av Nelson Mandela som president.

Palestinska musikern Kristina Starrichis sjunger (inspelad på plats av Jan) en sång om längtan och kärlek efter ett liv utan ockupation, efter framträdande med sydafrikaner och palestinier i den anglikanska kyrkan i Jerusalem. Sten vidareutvecklar hennes sång i en stämningsfull improvisation.

EFTER FÖRESTÄLLNINGEN I CHRISTINE KYRKA I ALINGÅS DEN 9 MARS 2016:

Vilket överraskande positivt bemötande vi fick efter vår föreställning MOTSTÅND OCH ÖVERLEVNAD i Christinae kyrka i Alingsås!

Visst var det lite gripande – i alla fall för mig – att få några varma kramar av vänner och forna arbetskamrater som jag kanske inte sett på tiotals år.

Jag fick intrycket att (inbillar mig att) de positiva reaktionerna huvudsakligen hade fokus på själva föreställningen, på texten och musiken. Det verkade så. TACK TACK!

Bifogar nedan några kommentarer som flöt in, samtidigt som de visdomsord, som min pappa posttjänstemannen då och då upprepade, varnande ringer i mina öron; ”högmod går före fall”.

 

KOMMENTARER EFTER CHRISTINAE

”-Vad fint det var! EN sådan fin balans mellan tal och musik. Stort tack!!! ”

“Jag tycker du formulerar dig så att man tror sig se allt framför sig. Jag kan nästan nu framkalla stämningen från det radioaktiva området eller den lilla fiskebyn i Indonesien. Jag ser det fastän jag aldrig varit med.”

”Häftigt! Och ändå är det liksom inte snyftigt utan en beskrivning som gör att man blir berörd men inte sentimental. Sten Löfman spelar fantastiskt.”

“Som sagt, det blev en mycket fin och tänkvärd kväll i Christinae kyrka. Stort tack och lycka till i fortsättningen med ert program.”

 

———–

Veckan efteråt hade vi en föreställning i Göteborg för ett slutet sällskap med lärare. Till er som frågade om det kommer fler tillfällen – lovar hålla er underrättade!

En första föreställning genomfördes i Tuve bibliotek i april 2015.

jan@halldinreportage.se

www.halldinreportage.wordpress.com

0706 518 640

sten@lofman.net

http://www.stenlofman.se

0702 53 69 99

Vår affisch är utformad av konstnären Derek Garubo!

FINAL FILE JAN

HEMMA HOS GAM-KRIGAREN I ACEH EFTER FREDEN

Göteborgs-Posten 1 –  2005-11-27  sektion: UtlandFörfattare: Text: Jan Halldin

Banda Aceh: 73-årige GAM-ledaren Muhammad Arief dömdes i maj till livstids fängelse för sitt deltagande i den väpnade kampen i Aceh. Efter överklagan blev det 20 år. Men amnestin efter fredsuppgörelsen mellan GAM och den indonesiska regeringen i Jakarta i augusti öppnade

…gallergrinden. Muhammad Arief gick under jorden tillsammans med GAM:s överbefälhavare Sarjani Abdullah när den indonesiska regeringen i maj 2003 införde undantagstillstånd i Aceh och genomförde sin största offensiv någonsin mot separatisterna i provinsen. Efter fyra dagars strider mellan GAM och regeringssoldater i oktober förra året greps Arief. Förhören inleddes i mars och i maj föll livstidsdomen i den lokala domstolen i Sigli. De grava anklagelserna – han sades ha gjort sig skyldig till ”stämpling mot staten”, innehaft vapen, mördat civila och bränt skolor – tillbakavisade Arief som falska. Han hävdade, och hävdar, att den enda kraft i samhället som har resurser att göra allt detta är den indonesiska militären TNI och den lokala milis TNI betalar och beväpnar. Det fanns ett konkret vittnesmål; en granne berättade i förhör att han sett Arief få besök av GAM-soldater när konflikten i provinsen rasade som värst. Hustrun Cek Rahmah var inte med i rättssalen när domen föll. En släkting kom hem till henne med beskedet: – Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara grät och bad till Allah. Muhammad Arief överklagade livstidsdomen i högre instans, och fick straffet sänkt – till 20 års fängelse. Totalt hann Arief tillbringa sju månader i fängelset, innan han släpptes. Den hårda domen förklarar han med att domstolen räknade in alla år som han har deltagit i den väpnade kampen mot centralregeringen borta i huvudstaden Jakarta på Java. Den koranlärde 73-årige Teungku Muhammad Arief är veteran i den väpnade rörelsen för ett fritt Aceh. Han var med och grep till vapen för att försvara den självständiga islamska republiken Aceh, som den islamske självständighetsledaren Daud Beureuh utropade 1953. Rörelsen krossades av regeringsstyrkorna 1961 och Beureuh gick i exil. Den 30 oktober 1976 var det dags för nästa självständighetsledare att utmana den javanesiska makteliten på Java. Då återvände prins Hasan di Tiro till Aceh i hemlighet, i roddbåt till Kuala Tari, öster om byn Pasi Lhok, och lämnade bakom sig hustru och son och ett liv som framgångsrik affärsman i USA under en 25-årig exil. Hasan di Tiro – vars släkt styrt Aceh sedan 1870-talet – grundade GAM, Gerakan Aceh Merdeka, Rörelsen för ett fritt Aceh. I december samma år skrev han en självständighetsförklaring och manade till väpnad kamp mot ”de holländska kolonialisternas olagliga överföring av vårt fosterlands självständighet till de nya, javanesiska kolonisatörerna”. Muhammad Arief anslöt sig än en gång till den väpnade kampen. – Men alla kände till mig. Redan 1978 fick jag problem med de indonesiska regeringstrupperna. Den 22 mars greps jag utanför moskén, dömdes till fyra års fängelse och miste arbetet som statsanställd tjänsteman. Muhammad Arief kedjeröker medan vi samtalar. Vi sitter på den röda mattan, dricker te i glas, äter söta kakor, medan hustrun, två döttrar och en grannfru rör sig i dunklet inne i huset och förbereder dagens lunch. Makarna gifte sig 1959 och bor, som traditionen bjuder, i hustruns familjehus. De har tio barn – akademiker, lärare, regeringstjänstemän, spridda runt om i indonesiska regeringsbyggnader och läroanstalter. Arief är kluven till fredsuppgörelsen i Helsingfors den 15 augusti, signerad av GAM:s Malik Mahmud (i exil i Stockholm), Indonesiens justitieminister Hamid Awaluddin och bevittnad av den förre finländske presidenten Martti Ahtisaari. – Innerst inne hoppas och tror jag att den skall hålla. Den kan vara en bra väg att lösa problemen i Aceh, säger Arief. Samtidigt reserverar han sig. – Jag är besviken över att vissa regeringsledamöter inte ställer sig bakom det memorandum om förståelse, MOU, som undertecknades i Helsingfors. Han anser att man, i det grundlagsförslag som parterna nu diskuterar, har tagit bort formuleringar som skulle ge frihet åt Aceh. Dessutom finns det ”referenser till ekonomiska krav som jag inte såg i ursprungshandlingarna”, säger han misstroget. En grundbult i förhandlingarna är acehnesernas ekonomiska krav, att provinsregeringen i Aceh skall ha en större del än i dag av centralregeringens inkomster från de internationella bolagens gas- och oljekoncessioner? – Något konkret program om detta finns ännu inte, svarar Arief. På en direkt fråga vill Arief inte själv uppge vad han har för position i GAM:s ledarskikt, men Hasan di Tiro utnämnde honom 2002 till ”guvernör av distriktet Pidie”, från sin exil i Stockholm, och han är GAM-rörelsens finansansvarige. Familjens stora, rymliga äldre hus, byggt med grova, mörka, bruna brädor, ligger i den tysta och stilla byn Glumpang Mungkuk i distriktet Glumpang Baro i Pidie, några kilometer utanför staden Sigli, ett av GAM:s starkaste fästen. Åldriga palmer kastar skuggor över den trampade jorden framför ingången. Ute på leriga vattniga fält förbereds plantering av ris. I en stor odling med halvmeterhöga pepparbuskar går en man och sprutar någon kemikalie. Och under samtalets gång börjar böneutroparens läsning av Koranen strömma ut ur moskéns högtalare. Allt andas frid och ro, men konflikten, och jordskalvet och tsunamikatastrofen i december förra året, är hela tiden närvarande. Muhammad Ariefs uppfattning är att ”javaneserna inte vill ha några andra ledare i landet än sig själva” och att de projekt där regering och militär är inblandade, bara avser att ge fördelar åt andra grupper än acehneserna själva. Den internationella observatörsgruppen AMM (Aceh Monitoring Mission, bestående av EU och fem medlemsländer i den politisk-ekonomiska samarbetsorganisationn ASEAN) har en kommission med uppgift att försöka lösa konflikter som kan uppstå i fredsprocessen. I onsdags hotade GAM:s representant att inte komma till nästa möte, uppenbarligen i protest mot en formulering i det grundlagsförslag som diskuteras. Han anser att det inte garanterar tillräcklig självständighet för Aceh. På frågan om fredsprocessen är inne i en kritisk fas svarar Muhammed Arief ja. – Allt hänger nu på om AMM kan lösa problemen, vilket jag tror. Även trycket från omvärlden på den indonesiska regeringen kommer att ha stor betydelse. Vad vill GAM i denna situation som råder – acceptera en autonomi, en i viss mån självständig position inom den indonesiska republikens gränser, eller måste det vara en hundraprocentig självständighet? – En absolut hundraprocentig självständighet. Sedan korrigerar han: – Vad vi kräver är frihet från våld och förtryck. I den betydelsen är exempelvis alla länder i Europa GAM-are! – En speciell autonomi med egna islamska lagar, som regeringen har erbjudit provinsregeringen, är rent nonsens. Vi är inga fundamentalister. Vi har ett öppet islam, som bygger på principen att jag sköter mitt, och du sköter ditt. Religionen tillhör ditt privata. Vi behöver inte några särskilda islamska lagar (av den typ som sedan några år tillbaka har införts i provinsen av presidenterna som kom efter Suhartos fall 1998 och som strider mot den indonesiska sekulära grundlagen). Arief tänder en cigarett och nickar för att ge tyngd åt sin analys av islams roll i Aceh. En av döttrarna börjar nynna och vagga sitt barn i ett tygstycke hängande från taket ovanför den stora altanen invid ingången. Från köket känner vi kryddiga dofter från den annalkande lunchen. I detta ögonblick är det svårt att föreställa sig de årtionden av väpnad konflikt som människorna i provinsen utsatts för. Terrorn har, som i alla konflikter, utövats av båda sidor, men våldet från armén har varit det helt dominerande. Människorättsorganisationer och kvinnorörelser har rapporterat om massmord, massvåldtäkter och brutal förstörelse av hela byar. Över 12 000 människor har dött, de flesta helt oskyldiga civila. Den indonesiska regeringen, där militären än i dag har stort inflytande, har hittills effektivt skjutit i sank alla fredsinitiativ, men tycks nu visa vilja att vara med och skapa fred. Inför ett fredsmöte med EU, USA och den ekonomiska asiatiska samarbetsorganisationen ASEAN den 17 maj 2002, grep säkerhetspolisen i Aceh de fem GAM-förhandlarna på väg till flygplatsen i Banda Aceh, varefter mötet fick ställas in. Kommer Helsingforsavtalet att hålla? Eller kommer TNI, sedan de öppna såren efter jordskalvet och tsunamin koagulerat, att slå till mot den nu avväpnade separatiströrelsen? Vad tror Muhammad Arief? Kan det uppstå en situation som får GAM att återuppta sin väpnade kamp? – Det hoppas jag inte skall inträffa … kampen har pågått i 29 år … nu måste det bli ett slut … nej, jag tror inte att den väpnade befrielsekampen kommer att tas upp igen.

Bildtext: LÄTTNAD. Muhammad Ariefs hustru Cek Rahmah, här med barnbarnet Khairuddin, 7, var inte med i rätten när domen mot maken föll. ”Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bara grät och bad till Allah.” Men Arief hann bara tillbringa sju månader i fängelse.

©Göteborgs-Posten eller artikelförfattaren.